Att säga vad man tycker är en kulturfråga

Att säga vad man tycker handlar sällan om mod i första hand. Det handlar om vilken kultur som råder – i möten, i ledarskap och i vardagen. Det framgick av paneldiskussionen på Uppsala stadsteater, i regi av Uppsala:2030.

Text och bild Mia Ulin

Hur skapar man en arbetsplats där människor faktiskt vågar säga vad de tycker – och var går gränsen för vad som är okej att säga?

När Uppsala:2030 samlade representanter från näringsliv och offentlig sektor till en paneldiskussion under eventet Vågar vi säga vad vi tycker? blev svaren både konkreta och samstämmiga: strukturer är viktiga, men avgörandet sker i vardagen.

I panelen deltog Anna Lindgren från ByggConstruct, Johan Hansson från Grant Thornton, Jenny Ångman från Uppsalahem och Elsa Malmqvist från Advokatfirman Lindahl.

Strukturer finns – men räcker inte. Flera av deltagarna lyfte fram vikten av formella system: medarbetarundersökningar, visselblåsarfunktioner och tydliga processer för arbetsmiljöarbete.

– Vi jobbar med Great Place to Work och får höga resultat inom tillförlitlighet, rättvisa och ledarskap. Det ger ändå ett slags kvitto på att många upplever att vi är en bra arbetsplats, säger Jenny Ångman.

Även Johan Hansson beskriver hur nya verktyg för kontinuerlig uppföljning kan sänka tröskeln för att uttrycka sig.

– Vi skickar ut pulsundersökningar varje månad, där man kan svara anonymt och även skriva fritext. Det ger en möjlighet att lyfta saker utan att behöva ta det direkt i rummet.

Samtidigt återkommer flera till samma slutsats: strukturer räcker inte i sig. Kulturen avgör vad som sägs.

– Vi är varandras arbetsmiljö, säger Anna Lindgren.

Hon beskriver hur arbetet i praktiken handlar om relationer, ledarskap och värderingar – och om att skapa tillit över tid.

– Vi jobbar mycket med att utbilda våra chefer i hur man bygger tillitsrelationer. Men också i att prata om vad som är okej och inte okej. Det är också något som märks redan i rekryteringsprocesser.

– När man börjar prata om värderingar och värdegrund ser kandidaten ganska snabbt om det här passar eller inte.

Balansen mellan öppenhet och gränser. En återkommande fråga i panelen är var gränsen går: ska man alltid säga vad man tycker?

– Det är ändå en arbetsplats. Du måste hålla dig inom vissa ramar, säger Elsa Malmqvist.

Hon lyfter vikten av tydliga policies – men också att medarbetare aktivt söker sig till organisationer där klimatet redan är öppet. Samtidigt beskriver Anna Lindgren hur gränsdragningen ofta är mer komplex i praktiken.

– Man kan säga saker som någon annan upplever som kränkande, utan att själv förstå det.

Hon berättar om ett fall där en medarbetare anklagades för sexuella trakasserier – utan att själv vara medveten om hur beteendet uppfattades.

– När han fick veta det mådde han nästan sämst själv. Där behöver vi jobba med feedbackkultur, att våga säga till när det händer.

Tystnad är också ett problem. Flera av paneldeltagarna återkommer till risken med att inte säga ifrån.

– Ingen mår bra av att gå och vänta. Dialogen måste upp direkt, säger Johan Hansson.

Samtidigt är det inte alltid enkelt i praktiken. Att lyfta problem kan innebära konflikter, och alla känner sig inte trygga i att ta den risken. Det gäller inte minst i frågor som ligger nära individen – beteenden, samarbete och relationer.

– Det kan vara väldigt svårt när en person inte själv ser att den har ett oönskat beteende, säger Jenny Ångman.

När kritik inte skyddas. Elsa Malmqvist lyfter också en mer juridisk dimension: vad händer när någon slår larm om problem i en organisation? Hon beskriver ett uppmärksammat fall där en läkare rapporterade brister hos en kollega, men där frågan i stället hanterades som en intern arbetsmiljökonflikt.

– Arbetsdomstolen ansåg att fallet inte nådde upp till kravet på allmänintresse, och då omfattas det inte av visselblåsarskyddet.

Det innebär att skyddet för den som lyfter problem inte alltid är så starkt som många tror.

– Man måste kunna visa att det finns ett faktiskt allmänintresse. Det kan vara svårt för en enskild medarbetare.

Ett gemensamt ansvar. Trots olika perspektiv finns en tydlig samsyn i panelen: ansvaret för en öppen kultur ligger inte bara på ledningen.

– Vi behöver det tillsammans, säger Anna Lindgren.

Det handlar om ledarskap, men också om medarbetarskap – att våga säga ifrån, att lyssna och att bidra till en miljö där fler röster får plats. I slutändan är det inte policydokumenten som avgör om människor vågar säga vad de tycker. Det är hur vi agerar – varje dag.

Mia Ulin är frilansskribent med uppdrag att sprida innehållet i föreläsningarna. Eventen transkriberas och finns att läsa i sin helhet.